Ann-Kristin Sigvardsdotter
"Så en dag mojnade vinden och det hörs inte längre något sus i den högsta kronan på furan. Den stoltaste och vackraste, gröna furan föll, och livet blev plötsligt ett ödsligt kalhygge.Efter en tids sjukdom somnade mamma in i sitt hem bland nära och kära. Kampen blev mödosam mot slutet men inte en stund, inte en dag klagade eller förbannade mamma. I stället var hon tacksam, tacksam över livet, de sina. Att ta vara på var dag, en dag i taget var hennes motto.
Mammas kreativa sida i allt vad hon företog sig var vida känd, allt från att måla, sy, ja pyssla i det mesta så var hon en tusenkonstnär, en mästare. Portföljen med verktyg var med henne närhelst någon behövde ett handtag. Kraften att lyssna samt komma med goda råd i alla lägen var också ett unikum, för hon var en lyssnare och en god sådan! Förmågan att vilja hjälpa andra människor var något vi ofta talade om tillsammans med mamma, hur orkade hon och var fick hon kraften ifrån?!
Vi samtalade mycket om hennes drivkraft till allt detta. För ”vem ska trösta knyttet”? Då log mamma sitt ”mystiska”leende och sa att hon alltid fick vägledning från högre makt. För oss barn i början var detta ett mysterium men som vi tidigt lärde oss att försöka förstå. Vår kära mamma var inte ”som alla andra”, och det lärde vi oss tidigt. Och allt mamma gjorde för andra hade hon lärt sig själv av sina erfarenheter, sina experiment och sina val i livet. Mammas val var hennes bibel, en handbok där hon samlat massor av kunskap.
Vi är tacksamma för allt hon lärde oss om livet, alla berg och dalbanor vi åkt tillsammans och senare under åren alla tunga stenar vi lyfte och sorterade upp, så att saker och ting kom på sin rätta plats.
Mamma lärde oss att följa vårt hjärta, att våga lita på sig själv, att låta intuitionen tala och föra oss dit vi ska. Att vi alla tre döttrar skulle bli självständiga, självgående individer och inte bli ”som alla andra”.
Att vara stolt över att vara den jag är, att det bara finns en som mig, att jag är unik på ett ödmjukt sätt är belöningen för mammas hårda och inte alltid lätta prägling, men den finns där alltid.
I hennes kloka ord, goda råd och hennes djupa, kravlösa kärlek till oss barn så planterade hon fröet till nya stolta furor, så snart är det fullt i skogen igen. Och vi skall susa så hon hör!
Hon fattas oss, vår mamma.
Ingela, Carola, Veronica"
Jag kan bara instämma i dessa fina ord, vilken förlust..
