Att tillåta sig höra till

Har alltid haft svårt med vänner. Många bekanta ja men inga nära vänner. Har haft fullt skubb med barnen när de växte upp så nära vänner fanns det inte plats för.

På mitt förra arbete lärde jag känna en kvinna och vi upptäckte varann när hon skulle flytta så nu är det en vänskap på håll.. saknar dig Mona! Vi ses alldeles för sällan, det skiljer 30 mil så det är ju naturligt.

Förra veckan nämner min arbetskamrat att hon ville se en stödkonsert för Haiti. Jag min vana trogen hör inte ens - tänkte inte ens tanken - då, att kanske vi ska gå tillsammans. Senare den dagen slog det mig att detta måste jag ta tag i för ingen kommer att göra det åt mig, så jag nämnde det för henne följande dag. Hon är på samma sätt som mig. Ovan vid att höra till.

Så på lördagen for vi till Borlänge och gick på Peace and love cafeét och åt buffé och fikade efter. Hur mysigt som helst! Stödkonserten var i Stora Tuna kyrka och den var bra, en blandning av körsång och Clas Yngström.. Häftigt.

Vi hade en mysig lördag och när vi for hem var iaf jag nöjd av de intryck jag fått. Fyllt en del av det kulturella behovet men även behovet av att få prata tjejsnack som jag saknar.

För att glädja er och mig själv lägger jag in en bild av Alphonse Mucha. Jag har samlat affischer av honom sedan tonåren.. har många!

Jag älskar hans oskuldsfulla bilder av vackra kvinnor, ofta yppiga med mjuka former. Har nog känt mig hemma där då jag aldrig räknats som smal. Det är ok med former.

När det var en utställning av hans verk i Stockholm var vi, jag och Gudrun dit och tittade. Tror inte hon förstod mitt "behov" av alla bilder men jag skulle lugnt kunna äga alla. Det finns många kan jag lova. Gå in och googla på hans namn ska ni få se.

Så varsågod, njut av bilden!

Myndigheter

I kontakten med myndigheter kan man känna sig liten. Nu har jag tampats med dem i många år och tycker att jag lärt mig att vara saklig och korrekt. Tyvärr är det många som arbeter där som inte alls passar till det arbete de är satta där att göra.

Om man som personal på en myndighet inte kan förstå sig på de personer de ska arbeta för - att hjälpa, vet jag inte vad de har där att göra. När frågor blir prestige och en kamp.

När det blir viktigare att få "bestämma", att inga fler chanser ges för att personen i fråga har gjort bort sig. Då förstår inte jag hur de tänker, när jag ställer frågan om vilka människor vi ska omge oss av ute i samhället så får jag ett bryskt svar..- just det! Då förstår jag att du lilla tjänsteman inte är med på tråden.. För vi vill väl alla vara trygga, må bra, inte vara rädd för inbrott och våld. Precis det som alla tidningar skriver sig trötta om..

Att hjälpen är förverkad, inte till att se behovet utan häva sig med hårda ord.. jag tycker synd om den som behöver hjälpen, om oss som familj men även dig du lilla som är så kort i sinnet att du inte ser längre än din lilla näsa!

Det blir inte alltid som man tänkt sig..

Idag drog rotationprojektet igång på jobbet, kul och spännande. Intressant att se att alla mina instruktioner behöver ändras.. då har vi ändrat dem flera gånger redan.. Så nu är vi igång och det blev som vi tänkt oss!

Däremot blev det lite utryckning på det privata planet och det är sådant som känns lite tungt just nu men jag hoppas att allt löser sig och att det blir bra till slut. Lägger till en dikt som jag tycker är fin och som kan trösta i stunder som denna:

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs stranden i sällskap med Herren...På himlen flammade scener ur hans liv.För varje scen observerade han två fotspår i sanden.Ett par tillhörande honom själv, det andra tillhörde Herren.

När den sista scenen ur hans liv passerade framför honom såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han, att många gånger under hans levnads vandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också, att det var just då han var djupast nere och livet var fullt av sorg.

Detta oroade honom och han frågade Herren om detta."Herre, Du sa en gång, att om jag beslutade mig för att följa Dig skulle du alltid gå bredvid mig. Men jag har märkt, att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har de tbara funnits ett par fotspår.

Jag kan inte förstå att, du lämnar mig när jag behöver dig mest. Herren svarade: "Mitt kära barn. Jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg endast ett par fotspår, var det när jag bar dig.

En dag fylld av intryck

Idag skulle kyrkorådet presenteras och vår nuvarande präst skulle avtackas. Det blev en fin dag i kyrkan, mycket folk hade kommit för att ta adjö. Många blev rörda, både Jan prästen och hans kollegor som skulle avtacka honom.

Jag inser att jag inte sett den delen av vår präst som de berättade om, jag har mest sett honom när kören haft något framträdande i kyrkan. Hur lätt det är att ha en föreställning om hur människor är, utan att egentligen veta.

Efter högmässan blev det kyrkkaffe och fler tal och även sånger, om Jan som skall sluta. En trevlig stund blev det. Jag önskar Jan lycka till på sitt nya arbete och hoppas att vi får många goda stunder med vår nye präst Timo.

Nästa vecka blir en vecka med en massa åtaganden.. det ser jag fram emot!

Trött..

Vet inte varför jag är så trött hela tiden, när jag lägger mig är det så det svider i ögonen. Så fort jag släcker lampan så säger det ping!! i huvudet och så är cirkusen igång.. Grrr!


Ungefär såhär känner jag mig just nu =(

Idag inget speciellt..

Gör mat, kollar datorn..

Borde dammsuga men har ingen lust..

Imorgon fredag och det ser jag fram emot =)

Gå runt eller igenom

Jaha så var det igång igen, det som växte före jul och som jag försökte se vad jag skulle göra åt, ja eller kanske förhålla mig till utan att bete mig illa..

Det fortgår, mycket tydligt fortfarande.. det fungerade inte att försöka gå runt det. Så nu måste jag fronta utan att gå till angrepp. Kan säga att det känns sådär, men såhär kan jag inte ha det.. nej nej.. jag vill må bra i mitt liv, slut med alla känslor av utanförskap. Jag VET att ensamheten bor inom mig och jag måste göra något åt den, ingen kommer att göra det åt mig.

Så nu välkomnar jag problemet.. öppnar dörren för det och säger kom in så ska vi reda ut detta..

En dag på jobbet

Jobbar på och börjar se ett resultat av flera månaders arbete på jobbet. Vi har ett rotations-projekt, där jag är projektanställd. Går igenom varje arbetsstation och dokumenterar den. Det är kul men också svårt, att få dem som arbetat där i 20 år att förklara för mig vad de GÖR när de gör det de gör.. Ha ha..

En del tycker.. vilket fjant.. lekstuga, för de förstår inte att rotationen är för allas bästa. Jag som är ny har fått utstå lite spe från en del.. Men men, det kan jag ta!

Så nu börjar arbetsbeskrivningarna ta form, med hjälp av arbetsmiljöservice och mina chefer. Kul, och nästa vecka kör vi igång med rotationen, ska bli spännande. Sen ska jag beskriva de övriga 50+ arbetsuppgifterna.. Har nog att göra till januari nästa år..

Igår fick jag frågan att behålla ett av mina barnbarn över natten, jag sa nej.

Har spänt bågen lite för mycket denna vecka, det är ju mitt problem att kunna vara lagom. Så nu har jag yrsel och tinnitus till och från. Kroppen säger till idag, den är klok!

Alltså sa jag nej.. med en massa funderingar över att jag är si eller så.. inte ställer upp. Usch vilka gamla ryggsäckar jag släpar på. Så nu ska jag öva mig i att vara snäll åt mig själv!

Kram på dig Liselott, du är en toppenmamma och farmor!

Middag med familjen

Idag har alla barnen och barnbarnen varit hemma hos oss och ätit mat. Gjorde älgbiff och rostade grönsaker och potatis. Kastrullerna ekar ganska tomma efteråt.. till efterrätt blev det blåbärspaj, tofuglass och vaniljvisp.

Det är alltid högt i tak och det pratas hejvilt runt bordet. I början när min äldste sons dåvarande flickvän, numera fru kom till oss blev hon rädd för hon trodde att vi bråkade.

Barnen är livliga och far omkring, leksaker är det minst intressanta, nåja de växer väl till sig. Med våra gener så blir det nog ganska full fart. Vi har fått en ny liten knappman i familjen, Lucas SKA ta på alla knappar han hinner.. så är det bara.

De är alla till stor glädje för mig, jag kanske inte är så bra på att säga det till dem, men så ÄR det! Ni är alla olika individer och jag är en stolt mamma som har fått förmånen att få dela mitt liv med er.

Vargens vara eller inte vara..

De sista veckorna har tidningarna varit fulla av insändare för eller emot vargjakt. De som är mot skriver att jägare är blodtöstiga typer som bara skjuter för nöjes skull och de som är för skriver nedlåtande om miljömuppar. Någonstans i debatten tycker jag att det gått snett, kan inte vi människor acceptera varandras olikheter?

Någon skrev att jägarna fick skylla sig själva om deras hund blev tagen för om de var så dumma i huvudet att det släppte sina hundar, skulle de göra lika med sina barn? Nu är det ju så att det finns människor som inte törs släppa ut sina barn ensamma att leka för att det finns varg där de bor.

Jag och min sambo plockar mycket svamp och bär på hösten, jag upplever numer ett obehag att gå ensam i skogen för det finns både varg, vildsvin och björn på markerna. Om vi är ute tillsammans är det annorlunda för då då går man ju och pratar med varann. Ensam går man tyst och letar.

Jag är inte mot vargens varande men jag vill heller inte ha för mycket av dem.

Att människor jagar ser inte jag som något konstigt, människan har jagat så länge de har funnits på denna jord. I den del av Sverige där jag bor är traditionen att jaga stor. Min sambo är en jägare som "ser" naturen hela året, som håller stigar öppna genom att bryta kvistar och titta efter spår från djuren. Jägarkåren är dessutom viltvårdande. Jag förstår att de som aldrig kommit i kontakt med jakten och jägare förstår hur de tänker. Att de fyller en funktion förstår de inte..

Vet inte om mitt inlägg i debatten gör någon skillnad men vad jag egentligen ville säga är att någonstans måste det finnas en balans.. var är alla som skriver sig trötta i tidningarna om vargen när det gäller barn som far illa, ungdomar och droger, alla utförsäkrade sjuka människor, de som är bostadslösa uteliggare mm. Då finns inte engagemanget med samma krut.. det är väl där vi ska uppröra oss om någonstans..

Ett trevande första steg

Jaha, så har jag då skapat en blogg, läsande och skrivande har alltid varit ett stort intresse hos mig. Finns det då något intressant i mitt liv som jag kan delge andra? Ja det återstår att se..

Välkommen till mig då, nu går tåget..