De sista veckorna har tidningarna varit fulla av insändare för eller emot vargjakt. De som är mot skriver att jägare är blodtöstiga typer som bara skjuter för nöjes skull och de som är för skriver nedlåtande om miljömuppar. Någonstans i debatten tycker jag att det gått snett, kan inte vi människor acceptera varandras olikheter?Någon skrev att jägarna fick skylla sig själva om deras hund blev tagen för om de var så dumma i huvudet att det släppte sina hundar, skulle de göra lika med sina barn? Nu är det ju så att det finns människor som inte törs släppa ut sina barn ensamma att leka för att det finns varg där de bor.
Jag och min sambo plockar mycket svamp och bär på hösten, jag upplever numer ett obehag att gå ensam i skogen för det finns både varg, vildsvin och björn på markerna. Om vi är ute tillsammans är det annorlunda för då då går man ju och pratar med varann. Ensam går man tyst och letar.
Jag är inte mot vargens varande men jag vill heller inte ha för mycket av dem.
Att människor jagar ser inte jag som något konstigt, människan har jagat så länge de har funnits på denna jord. I den del av Sverige där jag bor är traditionen att jaga stor. Min sambo är en jägare som "ser" naturen hela året, som håller stigar öppna genom att bryta kvistar och titta efter spår från djuren. Jägarkåren är dessutom viltvårdande. Jag förstår att de som aldrig kommit i kontakt med jakten och jägare förstår hur de tänker. Att de fyller en funktion förstår de inte..
Vet inte om mitt inlägg i debatten gör någon skillnad men vad jag egentligen ville säga är att någonstans måste det finnas en balans.. var är alla som skriver sig trötta i tidningarna om vargen när det gäller barn som far illa, ungdomar och droger, alla utförsäkrade sjuka människor, de som är bostadslösa uteliggare mm. Då finns inte engagemanget med samma krut.. det är väl där vi ska uppröra oss om någonstans..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar